Så har Mariette och hennes fyra kycklingar fått flytta över från kaninburen till ett lite större boende. Detta var inte något som skedde frivilligt. Nej, Mariette ville helst inte lämna sitt trygga hem för något obekant, så vi fick hjälpa henne lite på traven. Min sambo puffade in henne, men hon var som en gummisnodd som dras ut och sen snabbt åker ihop igen. Hon hoppade kvickt tillbaka till kaninburen. Då fångade vi in hennes fyra söta små kycklingar. De protesterade förstås, men de var inte lika snabba på att hoppa tillbaka till kaninburen som Mariette var. Ja, till slut så var de i alla fall på plats och de verkar trivas bra. De håller sig på nedre plan än, trots att de nu har tillgång till två plan. Men allt nytt verkar vara farligt, så det kan nog ta sin tid innan de vågar sig upp på övre plan. 🙂

Nästa helg ska jag prova att släppa ut dem i gröngräset. Då blir kycklingarna fem veckor. Jag ser att Mariette tittar längtansfullt ut mot de andra hönsen som sprätter runt i trädgården, så det ska nog inte bli alltför svårt att få ut henne och kycklingarna då.

Som vanligt när jag kom hem från jobbet klädde jag på mig mina "hönskläder" och gick sen ut för att öppna till hönsgården. Hela gänget, förutom ett par hönor, stod troget och väntade vid grinden. De ville ut! Jag tittade till våra fyra små kycklingar och hönsmamman samt surhönan som jag lagt i foderutrymmet för att slippa få nya ägg under henne hela tiden. De andra hönorna passar annars på att värpa där och det blir jobbigt att hålla reda på alla nya ägg.

Jag gick sedan in för att börja med kvällsmaten. Jag har utsikt mot hönorna när jag står och lagar mat och jag tittar ofta ut eftersom jag vet att det finns gott om rävar i omgivningen. Trots det vill jag att mina höns ska få njuta av friheten och allt det goda de kan hitta ute i det fria.

När jag stod och hackade vitlök tittade jag ut och såg något som rusade förbi. Jag insåg att det inte var någon av våra katter och förstod att nu är han här. Räven! Så jag rusade mot hallen, fick på mig mina stövlar, tog jackan med mig i farten och slet upp dörren och sen vrålade jag så högt jag bara kunde. (Undrar vad grannarna tänkte :-)

Jag upptäckte en massa vita fjädrar och att ett nätstaket var nedrivet. Hjälp! Han har tagit en av mina hönor, tänkte jag och for runt och letade efter spår. Men förgäves. Jag började räkna in hönorna och först saknade jag en av mina Sussex-hönor. Jag for runt och letade. Tänkte att hon kanske ligger gömd någonstans och inte vågar sig fram. Senare hittade jag henne. Hon bara fanns där bland de andra igen. Och då hittade jag inte en av mina Orpington-hönor. Men, slutet gott, allting gott. Alla hönor var välbehållna. 

Efter det vågade jag inte lämna dem själva ute så för att ha något att göra började jag att gräva med grepen. Och vilket kalas det blev! Min stora fina Orpingtontupp kluckade förnöjt och följde mig hack i häl. Det har nog aldrig ätits så mycket mask som då. 

Senare kom min sambo hem. Då fick han hjälpa mig att fånga in fem av mina elva hönor för att klä på dem sadelskydd. De är så uppslitna på ryggen. Min sambo kallar våra tuppar för rena våldtäcktstupparna. Och lite så är det. Vi har nu frågat vår närmsta granne om han vill köpa en av dem, och det vill han. Så (suck) nu ska snart vår fina Orpingtontupp Leonardo flytta. Senare på kvällen la jag ut en annons på en hönssida på Facebook för att sälja Faverolle-tuppen, vilket jag egentligen inte vill. Men, stackars hönorna måste få frid. En av hönorna fick jag placera i egen "kuppe" eftersom hon var väldigt illa åtgången under ena vingen. Nu får hon vila ut tillsammans med surhönan.

I helgen hoppas jag på varmare väder för då ska kycklingarna få flytta ut från kaninburen med sin mamma. Jag har köpt ett oisolerat hönshus och där ska de få bo ett par veckor tills jag vågar släppa ihop kycklingarna med de andra.

Nu vet vi, vi har fyra naturruvade kycklingar. Hönan har fått lämna redet och flytta in i en kaninbur tillsammans med sina små. Hon var ganska arg och upprörd då vi lyfte upp henne för att kuna plocka över de små dunbollarna. Hönan fick knorra till sig sina små som blev ganska rädda, de också. Efter en stund infann sig friden igen och nu har de det bra. De har fått vatten, kycklingfoder och idag ett sandbad. Det var uppskattat av hönan som verkar ha dykt rakt mot det så fort jag stängt igen dörren om dem.